Vipassana
Några dagar sedan jag skrev senast nu, närmare tre veckor sedan insåg jag just! Skyller på att tiden stod stilla inne på meditationscentret. Den stod stilla, och rusade fram samtidigt. Nu efteråt är det som en bubbla i tiden, även där inne var det som att leva i en tidsbubbla. Redan från dag två så tänkte jag saker som att "imorgon när jag kommer ut till verkligheten ska jag...." fast jag var medveten om att det var nio dagar kvar så upplevde jag inte tiden så.
Samtidigt så var vissa av dagarna oändligt långa och vid 8 på morgonen kändes det som om en hel dag borde ha gått redan.
Jag ska kort beskriva en dag på centret.
Kl 04.00 ringer första klockan, DONG DONG DONG (tänk liten liten kyrkklocka)- dags att vakna!
Kl 04.20 ringer klockan igen, dags att gå till meditationshallen
Kl04.30-06.30 - meditation i meditationshallen
06.30-07.00 frukost
07.00-08.00 ledig tid (ta en promenad, bädda säng etc)
08.00-11.00 meditation
11.00-12.00 lunch
12.00-13.00 ledig tid
13.00-17.00 meditation
17.00-18.00 te och en frukt
18.00- 19.30 meditation
19.30-20.30 kolla på diskussions film med Guinka (vår meditationslärare, mannen som tog vipassana tillbaka till Indien nu i modern tid)
20.30-21.00 meditation
21.00 äntligen dags att sova
Så, jag antar att jag borde beskriva min upplevelse av dessa tio dagar av isolering, tystnad och meditation. Det är svårt, väldigt svårt... Många starka känslor i olika riktningar har kommit och gått, abstrakta upplevelser och mycket frustration....
Jag kan skala ner det till att jag kom ut med två större upplevelser/lärdomar/erfarenheter. Den första är att jag börjat lära mig en ny typ av meditation, som även innefattar ett nytt sätt att se på livet. Den andra, och troligtvis större, är är jag har blivit tvingad att möta mina tankar och känslor ca 8h per dag ( det under själva meditationen ska all fokus ligga på sinnesupplevelser på huden = inga tankar och känslor inblandade! (jag skulle uppskatta det till att jag lyckades fokusera ca2h per dag sammanlagt!)). Det har varit skrämmande, roligt, otroligt tufft och väldigt nyttigt.
Min största lärdom från kursen är att jag inte Är mina egna tankar, det låter sjukt flummigt men för första gången har jag fått distans från mina tankar och känslor och insett att allt jag hör i mitt eget huvud inte alltid är sant. Jag har kunnat observera mina tankar och genomskådat dom. Jag ska inte grotta ner mig för mycket i det här för jag tror inte det leder till någonting, men jag ska ta ett exempel. Jag sitter och mediterar, det är tufft och jobbigt och jag kan inte fokusera alls på meditationen, då börjar tankar poppa upp; väldigt övertygande, väl argumenterade tankar som att;
du kan ju lämna centret nu, du vet att du kan slutföra det här om du vill, och du får ju inte ut något av att vara här, set är nog Inge. Teknik so passar dig, du mediterar ju ändå inte! men du vet ju att du skulle klara av att stanna om du ville så du behöver ju inte stanna bara för att bevisa det för dig själv att du skulle klara det.
Att sitta med dessa tankar och kunna se på dom med distans är väldigt skönt och många ggr väldigt roligt! Att inse att min hjärna tycker det är sjukt obekvämt att inte få göra som den vill, inte tänka och känna vad den vill och att den därför börjar ljuga för sig själv, och den är bra på det, den har många många ess i rockärmen :p
Några kompletterande saker om meditationen, hur det var på centret; jag var konstant väldigt frusen, jag var trött, hade ont i kroppen (meditationen +en sjukt hård säng( träbritts med 3cm skumgummi på))och ibland rätt hungrig. Jag bröt min tystnad första gången dag 4 när tjejen som sov i sängen bredvid min bröt ihop och grät. Hon och jag pratade några ggr efter det, när någon av oss hade det tufft, utan snacken med henne hade jag nog inte stannat, så det var värt det! Tack Gem!